Diskutering med mitt huvud mitt i natten, typ
2010-12-12 / 22:17:32 / Allmänt
Rymden är. Vi är inte, det är rymden. Rymden heter egentligen inte rymden, det är bara vi som har sagt att den heter så. Vi har egentligen ingenting att säga till om, bara för att vi lever. När mänskligheten dör ut kommer det vara rymden, fast då är det ingen som säger rymden.
Vi är så liten, så liten om man jämför med den oändligt stora rymden. Vi tror att vi är universums planet, vi tror att vi kan bestämma över alla, men i slutändan är det rymden som är kvar utan vårat solsystem, med nya solsystem istället för oss.
Det finns ingen mening med livet, det var ingen som bestämde att vi skulle börja leva, att vi ska leva för att lära oss kärlekens budskap, att vi ska lära oss att glömma eller förlåta. Mänskligheten blev till av en slump, för att jorden lyckligtvis hamnade på ett ställe där det varken var för kallt eller för varmt. Vi hade lika gärna kunnat inte leva. Det hade kunnat vara så att ingen av oss fanns och ingen hade någon vetskap om att vi finns. Men det gör vi. Vi ska vara tacksamma över det faktum att vi faktiskt finns, när vi hade kunnat inte finnas. Vi hade kunnat icke-leva i rymden, vi skulle inte finnas. Det skulle bara vara ett stort tyst mörker som ingen vet var det var eftersom det inte finns någon som kan grubbla på det. Men nu är det ju så att vi lever, vi har gjort massa redskap och uppfinningar som gjort livet lättare eller kanske roligare att leva. Varför ska vi slösa bort det dyrbara liv vi fått? Man får bara ett liv.
Varför ska vi förstöra planeten som har gett oss liv? Den planeten som våra barn, barnbarn och deras avkommor ska bo på, den planet som tillsammans med solen kommer gå under och utplåna männskligheten. Vi borde ta tillvara på vår planet, det är den som har gett oss livet, det är den som gett oss någonstans att bo. Den har inte gjort något ont mot oss så varför ska vi vara onda gentemot den?
Livet har kanske ingen mening, men det betyder inte att vi inte ska vara tacksamma över möjligheten vi fått, möjligheten att älska och leva.